Läs Isabella Rothbergs artikel på tidningens hemsida HÄR.
Foto: Karl Vilhjálmsson.
Duvvingar lyfter finlandssvensk poesi
Finlandssvensk lyrik lever och frodas på Duvteatern. Efter framgången med operan Carmen bjuder Duvteatern tillsammans med Klockriketeatern på en nyskriven poesipjäs till jazztoner.
Claes Andersson sitter vid pianot. Alma Pöysti spelar klarinett. Tua Forsström läser dikter. Och Martina Roos leder sången.
Med andra ord några av Svenskfinlands kändaste kulturpersoner, men den här gången är det inte de som står i rampljuset på Dianascenen.
Det gör nämligen Duvteaterns skådespelare.
Duvteaterns skådespelartrupp består av ett gäng talangfulla personer med intellektuell funktionsnedsättning, något som inte är ett hinder för att skapa konstnärligt intressant teater.
Det står genast klart när repetitionerna av den nya pjäsen Den brinnande vargen kör i gång. Karisman, närvaron och påhittigheten hos gänget på scenen är på topp.
– Jag tycker om att spela teater, jag är aldrig nervös. Jag är stolt och modig, säger Karolina Karanen, en av skådespelarna.
Det här är Karanens tredje teaterproduktion. Den som sett Duvteaterns tidigare verk känner igen henne från den anarkistiska sagoföreställningen Sagan om Hans och Greta, där hon spelade Rödluvan, och från operauppsättningen En rovfågel flyger in – en variation på Carmen, där hon spelade Micaela, fästmö till Don José.
– Jättebra roller allihopa, konstaterar Karanen.
Det var efter den storskaliga operasatsningen på Nationaloperan 2011 som Duvteatern beslutade sig för att gå in för en mer avskalad produktion som helt skulle ägna sig åt språket. Så föddes idén till Den brinnande vargen, ett slags poesisoaré som förenar dikt med musik och sång.
Det rör sig också om Duvteaterns första nyskrivna pjäs. Texterna är skrivna av skådespelarna och kom till i samband med intensiva poesiworkshoppar tillsammans med poeterna Claes Andersson och Tua Forsström.
– Det var väldigt lätt att skriva. Jag skrev om min systers pojkes dop och om min pappas begravning. Jag tror min syster och min mamma kommer att bli ganska rörda när jag läser upp den dikten, säger Karolina Karanen.
Tua Forsström, en av Svenskfinlands största poeter, är imponerad av Karanens dikt.
– Det hon kan göra med några pregnanta bilder är något som poeterna får slita häcken av sig för att åstadkomma, konstaterar hon.
Mångfald på scenen
Duvteatern har varit aktiv sedan 1999. Verksamheten bygger på produktioner där teaterarbetare med och utan intellektuell funktionsnedsättning går samman och skapar teater med höga konstnärliga ambitioner. Gruppmedlemmarnas personligheter och idéer är grunden för det konstnärliga arbetet. Ur konceptet har flera omtyckta föreställningar fötts på scener runtom Helsingfors.
Den här typens inkluderande ensemblearbete är oerhört viktig när man talar om teaterns tillgänglighet, enligt Duvteaterns mångåriga publikarbetare och regiassistent Sanna Huldén. I februari arrangerar Duvteatern i samarbete med andra organisationer ett seminarium om tillgänglighet och mångfald inom den finländska teatern.
– Om teatern ska spela någon roll i samhället måste det finnas mångfald på teaterfältet, det gäller funktionsnedsättning lika mycket som till exempel etnicitet eller kön. Det handlar om vems berättelser som berättas på scenen och vem som kan ta del av dem. Sist och slutligen är det en demokratifråga och därför bör det angå teatern i allra högsta grad. Sedan kan man också ställa sig frågan om den svenskspråkiga teatern i Finland har råd med att inte vara så tillgänglig som möjligt, säger Huldén.
Dikter som berör
Ett urval finlandssvensk poesi med allt från Elmer Diktonius till Edith Södergran användes som inspiration för skådespelarnas eget skapande.
– Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har varit i ett sammanhang som det här där sättet att förhålla sig till poesi är så självfallet och frimodigt. Att man använder dikter, pratar om dem och skriver själv är liksom ingenting fint. Man går inte in i något finrum och ändrar tonfall, utan det är helt integrerat med resten och det har varit en härlig upplevelse, säger Tua Forsström.
Samarbetet med Duvteatern har gett Tua Forsström nya vänner och kollegor.
– Claes och jag många gånger konstaterat att det är omöjligt att skilja det professionella från det mänskliga här. Det är en integrering av liv och konst, en dröm som nästan alla konstnärer har.
Varje skådespelare har bidragit med minst en dikt. Närheten till känslorna är något som utmärker Duvpoeterna, enligt Forsström.
– Det finns ett sorgesjok i föreställningen där texterna handlar om olika känslor av förlust, övergivenhet och sorg. Varje gång jag hör dikterna blir jag djupt berörd, man får gråta en skvätt till och från här. Det är en direkthet, en förmåga att ha känsla och språk nära tillhands. Ett språk som nödvändigtvis inte genomgår en massa transformationsprocesser och bearbetningar. De här skådespelarna har någonting gratis, ett förhållningssätt till språket.
Vad betyder det för den finlandssvenska poesin att den kommer in i ett sammanhang som det här?
– Jag tycker att det är ett himmelens lyft med tanke på hur poesins position blir bräckligare. I vår tid då kommersialisering är så stark och förlagen allt mera börjar fungera enligt rätt ytliga, kommersiella värderingar är det här en fantastisk sak. Det är inte heller andaktsfullt. Gruppen har blivit förtjust i de finlandssvenska dikter vi har lagt fram för att de helt enkelt talar till dem, inte för att det är ”stor poesi”. Då blir man så glad för man förstår potentialen som lyriken fortfarande har och alltid har haft.
För Tua Forsström innebär samarbetet med Duvteatern också en debut på scenen.
– En återkommande mardröm har alltid varit att stå på en scen och inte ha en aning om någonting och bli knuffad in ... Reminiscenser av den mardrömmen bor där någonstans i mig och det finns en sida av det här som är ursvår och nervös. Det som arbetar mot det är andan här. Det finns en tillåtande anda som innebär att det är helt okej om man gör bort sig.
Den brinnande vargen har premiär 23.1 på Dianascenen. Seminariet Vems teater – tillgänglighet som konstnärlig strategi för scenkonsten ordnas 14.2 på Kulturarenan Gloria.
Isabella Rothberg